Döden kom nära

Döden låter för många skrämmande, det är så definitivt. Ändå är det det enda vi vet som är fakta i livet, att allt har en början och ett slut. En början och ett slut.

Jag tror på livets fantastiska förmåga att övervinna döden, att övervinna kriser och det omöjliga, åtminstone för en tid. Det är tio år sedan min far lämnade livet och gick vidare. Jag tänker på honom än och kan känna hans tankar, hans välgångsönskningar, hans liv i mitt liv. Några år innan han somnade in av den svåra sjukdom som bröt ned hans kropp fick han hjärtproblem och hans liv hängde på en tunn tråd. Jag är övertygad om att hans vilja att överleva, tillsammans med familjens vilja att han skulle klara sig höll honom kvar i livet. Kanske också min resoluta bön när jag sa med myndighet rakt ut ”-Än får du inte gå, jag behöver mer tid med dig!”, när jag var på väg till en begravning för att sjunga och mor nyligen hade meddelat hon var på sjukhuset hos far. Personalen var inte säkra på att han skulle klara sig den gången.

Han klarade sig ytterligare ett antal år. Jag är så tacksam för den extra tid vi fick tillsammans. Han såg ingenting men han hörde desto mer och kunde följa min sångutveckling, kommentera och uppmuntra mig till vad han tyckte jag skulle göra med sången, kom med idéer och besökte de konserter han kunde. Livet pågick fortfarande.

Under det senaste året har jag mött detta faktum som innebär ett slut mer än någonsin i mitt liv. Det skrämmer mig faktiskt inte, men det tar på krafterna. Tilliten bär mig, samtidigt som jag sörjer. Var och en av de i min nära vänskaps- och bekantskapskrets som avslutat sina dagar har alla påverkat mig. När någon dör så uppstår en tomhet, ett vakum, som det tar tid att fylla. Ibland tar det också tid innan vi vill acceptera att livet kommer aldrig att vara sig likt igen utan den man saknar, inget blir längre som det en gång var.

Det får mig att ta vara på varje dag och förstå att jag inte är odödlig. Livet kan ta slut i ett ögonblick och det kan pågå tills jag blir hundra, men hur det blir för mig får jag inte veta på förhand. Jag får vackert ta vara på den tid jag har, vara vis nog att prioritera det som är värdefullt, och låta resten vara sekundärt.

Livet kommer inifrån mitt hjärta och strömmar ut. Inga skatter i världen kan ta denna gåva ifrån mig som innebär att leva här och nu, att känna och att älska, så länge tid är.

 

blogstats trackingpixel

”Det gör jag för att hålla demonerna borta”

Ska det vara så här..? Dagarna flyter snabbt förbi och blir veckor. Jag hinner knappt uppfatta tiden. Utom en dag som denna.

Det var planerat jag skulle till replokalen i Gäddviken och repetera Madame Butterfly. Det stod i planeringen, ända tills för två dagar sedan, då denna torsdag plötsligt blev min egen. Märkligt nog vaknade jag tidigt, före sju och kunde inte somna om. Det är inte vanligt i mitt fall, min dygnsrytm med jobb på kvällar gör att jag brukar vara totalt borta vid den tiden på morgonen. Annat var det förstås när barnen var små, då hade jag inget val.

Maken hade tidigare pussat mig ”Hej då, jag går nu, ha en bra dag!” men det kom jag knappt ihåg, inte heller att han sa något om AW efter jobbet… nåja.. Vi har lärt oss leva med våra olika tider och anpassa oss. Det blir aldrig ett problem för vi väljer att inte göra det till ett problem.

Jag åt min frukost i lugn och ro, i sängen och läste digitala SvD (kan konstatera att jag inte längre saknar papperskopian) och började planera min dag. Många förhandlingar väntar, möten, mycket läsning och tankearbete. En del skrivjobb också.

Jag hade kunnat dyka in i detta direkt efter frukost men valde istället att först ta en promenad. Få frisk luft, röra på mig och få igång synapserna i hjärnan, sedan skrivbordsjobb. Det är oslagbart och en absolut nödvändighet för mig, att komma ut och promenera för att må bra. Både i förebyggande syfte och som åtgärd om jag mår dåligt. Ingmar Bergman myntade i en TV-intervju: ”Jag måste ut och gå, det gör jag för att hålla demonerna borta”. Faktum är att jag instämmer i hans ord, för det fungerar.

Egen tid, då jag bara umgås med mig själv och mina tankar, kan för somliga verka skrämmande. Om jag inte lär mig att umgås med mig själv och trivas med det, är det inte konstigt om livet blir komplicerat och motigt. Jag brukar tänka, ”fokusera på det jag kan påverka”, det underlättar, alla sorters dagar. Älska dig själv, såsom din nästa.

IMG_2379IMG_2562

Två bilder från sommarvandringen på Kungsleden förr-förra sommaren. Tiden och naturen var magisk, och så här stark kände jag mig efter att i fyra dagar bara promenerat, timme efter timme, heligt och andäktigt. Fullt aktiv i kroppen men helt stilla och total frid i sinnet.

blogstats trackingpixel

Tant tar ton

Jodå, tant Skog ska ta ton i kväll, i Uppsala. Kungliga Operans turné med Trollflöjten konsertant drar vidare… visst låter det flashigt? Ärligt talat, flashigt har aldrig varit ett ledord för mig. Jag tycker det är toppen att få framträda i andra forum än operahuset också, och till ny publik. Klockan 19.00 ska jag tillsammans med mina eminenta kollegor, sångare, musiker samt alla bakom scen, få glädja Uppsala-publiken med Mozarts mästerverk Trollflöjten ledd av maestro Stefan Klingele. Föreställningen inbjuder till både skratt, djup och njutning… Och alla talar svenska.

En annan Tant som tar ton idag, och det med rätta, är Barbara Bergström i Dagens Industri. Hon är Internationella Engelska Skolans ordförande. I en utförlig artikel sätter hon stop för Stefan Löfvéns flummiga resonemang kring vad som är kvalité i skolan. Läs artikeln om du inte redan gjort det. Hon har många poänger som är angelägna både för bevarandet av kvalité i skolan och branschen som sådan där kvinnor dominerar i antal. Kommande val kan bli ödesdigert för alla dessa yrkesverksamma, om reglerna förändras enligt oppositionens grundlösa måttstock vid ett maktskifte.

Varje innehavare av ett röstkort bör ställa sig frågan; om jag lägger min röst på ett maktskifte vad får det då för konsekvenser, för helheten? Har vi verkligen glömt hur fel det kändes att inte ha rätt att påverka sin egen vardag, som att vara myndig utan att ha myndighet? Om en dryg vecka är det för sent att ställa sig frågan. Då har vi ett valresultat.

 

blogstats trackingpixel

Hoppa ut från fönstret

image

I morse vid träningen på gymmet så lyssnade jag på Efter tio med Malou. Veckans tema är Helikopterföräldrar. Två experter var med i studion, en psykolog och en psykiatriker, båda med egna utgivna böcker. Dem resonerade kring barnuppfostran och begreppet ”curlingföräldrar” (sopa undan från hinder på sina barns väg i livet). Det blev ett intressant och mestadels balanserat samtal värt att lyssna till.

80- och 90-tals generationen är de generationer där begreppet blivit aktuellt. Jag har själv barn födda under dessa år och har sett många av deras bekanta genom åren. De går från färdig grund- och gymnasieskola vidare in i sitt vuxna liv för att finna sin livsuppgift. Vad jag tycker mig se är att många har svårt med att hitta sin motivation, sin egen vilja till vad deras liv har för mening och uppgift. Till viss del kan de vara ”curlade”, och till viss del har de tidigare fått ta personlig ställning med egna avgörande beslut. Vissa upplever sig förvirrade och har svårt hitta sin initiativkraft, samtidigt som dessa unga tillhör en generation som fått allt.

Kanske är det just det som är problemet, att eftersom dem redan har tillgång till så mycket som tidigare generationer fått kämpa för att uppnå, så har dem ingen fördjupad förståelse för själva strävan och resan fram till det som blir deras mål. Det kan vara att bilda familj, åka på en långresa, hitta ett jobb att trivas med, hitta en livspartner, komma in på den efterlängtade utbildningen, m m. Livet innehåller ju så oändligt mycket, och livet är ingenting ytligt, det är alla överens om. Det viktiga är att finna mening med sina egna val och sitt eget liv. Om inte så kan motivationen tystas och förvirrande tankar få fäste.

Alla människor genomgår en process av att söka svaret på just denna fråga, denna mening med livet och källan till sin motivation att göra något med sin tid på jorden. Det enda vi vet är; att en gång föds vi och en dag dör vi då vår tid på jorden är slut. Eftersom det är det enda vi faktiskt vet, varför inte då verkligen göra något av den tiden?

Jag tittade igenom mitt bildalbum igår kväll och fastnade för en bild med ett öppet fönster och en vacker vy utanför taget från en vacker plats i skärgården. Unga människor, unga vuxna, som söker sin mening och motivation med livet har svårt med att just öppna sitt fönster och hoppa ut och börja gå mot det som attraherar. Bära eller brista. Om vi inte prövar oss fram får vi heller ingenting veta. Varför bara sitta och titta på hur vackert och fantastiskt det är där utanför eller hur beundransvärt alla andra verkar ha det i sina liv. Allt går ju ut på, att själv leva.

 

Ps. Vi är inte våra tankar och känslor, vi är personligheter med en egen vilja som ger oss var och en möjligheter till att ta kommandot i våra liv. Ds.

blogstats trackingpixel

Back in business

image

(Bild tagen i de Tre Damernas loge, jag står i mitten och ser lite galen ut, såsom Första Damen är i föreställningen. Förresten,… galna i någon mån är vi alla tre, var och en på sitt sätt, och mycket kul har vi!)

I sommar har jag för första gången pausat helt från sånguppdrag. I vanliga fall brukar jag sjunga sommarkonserter. Så i förra veckan var jag på uppdrag och sjung vid en begravning i St Birgitta kyrka. De anhöriga hade bett om sånger, populärmusik som jag aldrig sjunger i vanliga fall i min anställning som operasångare. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson och ”Allt kommer bli bra mamma” av Carola. Till medmusikant hade jag eminenta pianisten och vännen Ecaterina.

Det kändes roligt få vara på sånguppdrag igen efter en skön sommarledighet, även om det inte var opera. Jag har alltid rört mig inom många olika genre och musikaliska sammanhang vilket jag tycker är både berikande och en styrka. Framförallt vid begravningar då anhöriga ofta har speciella önskemål och minnen till specifika sånger. Jag ställer gärna upp för deras musikval. Vid ett tillfälle blev jag ombedd sjunga ”Vår sista dans”, och det blev toppenfint i kyrkan, det med.

Nåväl, efter detta uppdrag så ser jag ännu mer framemot att vi med Kungliga Operan ska få åka på liten turné i landet. Jag hade gärna sett att det blev fler platser som fick besök men jag gläds över det som är. Mozarts mest kända opera Trollflöjten ska framföras i konsertant, halvscenisk version, och jag ska medverka som Första Damen. Vi sjunger på svenska (vilket vi rätt så sällan gör) och ska få möta ny publik ute i olika konsertlokaler.

När man gör något  s k halvsceniskt tar man med sig scenerier från en ofta redan förekommande uppsättning och gör så mycket som går under de nya förutsättningarna i konsertlokalen. Man får vara beredd på stundens ingivelse till viss del, samtidigt som vi kommer repetera och förbereda vårt framträdande, såklart. Man får även göra föreställningen utan den vanliga dekoren men med viss rekvisita och alla solister har originalkostymer. Föreställningen hade premiär på Kungliga Operan för två år sedan och har blivit en stor publiksuccé. En riktig feelgood föreställning. I december kommer den åter upp på repertoaren här hemma i Stockholm och då sjunger jag i kören.

Musik är magi för mig. Trollflöjten är den första operan jag tog intryck av som 8-åring när jag såg Ingmar Bergmans uppsättning i Sveriges Television och Radios samsändning. Jag satt förtrollad med stora hörlurar, lyssnade och tittade på denna fantastiska uppsättning. I operan är tre barn med som Tre Väsen. Jag frågade genast mina föräldrar hur det kom sig att dem var med och fick förklaringen de gick i musikklasser i Stockholm. Efter det hade jag bestämt mig för att söka till den skolan och sedan när jag blev vuxen, bli operasångare.

 

blogstats trackingpixel

Nya samtal

Hemkommen från nya samtal på Solna torg. Idag träffade jag Gao som ni ser på bilden. Han ville berätta om sin Dumplingrestaurang vid busstorget. Det var väl företagsamt, jag hade tidigare ingen aning om att denna fanns. Dumplings åt jag första gången när jag var i Vietnam på turné med Capella Catharinae och jag tyckte det smakade gudomligt gott. Så Gao och hans fru ska få besök av mig, precis som han besökte mig i valstugan.

Vi samtalade lite om demokrati och hur det ser ut internationellt med människors engagemang. Han kommer från Kina och har hunnit bo i Sverige i 22 år. Han trivs, så mycket hann jag få veta. I ett land som Kina där man inte har frihet att visa sina åsikter eller sin tro finns ett stort underjordiskt engagemang, delvis p g a vrede över ofriheten, men i ett land som Sverige där vi får uttrycka vår tro och övertygelse så är ofta engagemanget ljumt. Åtminstone kan jag önska att människor generellt engagerade och brydde sig mer, innan dem blir besvikna på samhället. Det är väl bättre att ta initiativet medan det finns möjlighet, istället för att vakna upp en dag till ett samhälle där människans fria åsikt är förbjuden?

Se till exempel på kämparna i öst som både förföljs och blivit mördade för att dem använder sin rätt att ifrågasätta etablissemanget. Skrämmande tycker jag.

När Fredrik Reinfeldt i sitt tal i lördags uttryckte en vädjan om att vi i Sverige behöver ha förståelse och möjlighet hjälpa de människor som tvingas fly för sina liv, att vi kommer få ta emot en flyktingström, så indikerar det för mig ansvarstagande och medkänsla med dem som har det svårt och som kämpar, samt en vilja att göra något för dessa, på riktigt. Vi lever i en tid som alltför mycket påminner om tiden före både första världskriget och det andra. Vi måste agera utifrån medvetandet och kunskapen från dessa miserabla delar av Europas historia och agera annorlunda än vi gjorde då. Krig, att fly för sitt liv och kämpa mot förföljelse är sannerligen inget värdigt liv. Bättre se verkligheten som den är än att bara mingla vidare utan engagemang.

I sommar har jag följt en fantastisk TV-serie ”Det stora kriget”. Om du inte sett den än så råder jag dig att göra detta. Den lär oss om bakgrunden till det samhälle vi lever i idag 2014.

image

blogstats trackingpixel

På torget

Söndagen började tidigt. Kl 9.15 var det samling vid bilen som var fylld av valaffischer och buntband. Idag startade nämligen kampanjen inför valet den 14 september på allvar med att avisera valbudskap runt om i vårt samhälle. De flesta partierna var ute lika tidigt i Solna och började bemanna olika stolpar för att när klockan slog 10.00 fick vi börja sätta upp affischerna. Det var faktiskt riktigt skoj, en ny erfarenhet för mig. Efter några timmars affischering så cyklade vi ner till valstugan och pratade med människor som passerade torget, också det riktigt skoj. Men den sysslan har jag erfarenhet av sedan de senaste fem åren då jag varit engagerad i Solnamoderaterna. Det är en fantastisk skola att vara ute och träffa människor, jag lär mig alltid något nytt i dessa möten och samtal.

En sak gör mig dock bekymrad. Det är när jag ibland får möta människor som föraktfullt ser på mig för att jag har den politiska tillhörighet jag har och sedan häver ur sig haranger av besvikelse, hat och anklagelser. Dessa personer (som är rätt få, men dem finns) har alla sin historia och upplevelse och jag tycker mest det är sorgligt att behöva se vreden och besvikelsen över samhället. Även att de inte är beredda bjuda på mer respekt. Jag undrar, vad gör dem själva för att engagera sig för ett bättre samhälle? Vad ger dem rätten att döma mig och mina medmänniskor som engagerar sig i den demokratiska processen, oavsett partitillhörighet? Kan vi inte tillsammans visa respekt och vara glada över att det finns människor som är villiga engagera sig politiskt? Jag tror att det är alltför många som kan bidra och är lämpliga för olika politiska uppdrag som aldrig går in i uppgifter, just på grund av denna brist på respekt.

Jag har full förståelse för att man inte alltid vill ta emot ett flygblad, ingen tvingar. När personer som passerar säger ”nej tack” istället för att visa sin avsky och liknande, så blir jag så glad. Såsom att dessa i alla fall har undertexten ”Jag respekterar dig men jag delar inte din åsikt och vill inte ha ditt flygblad”. Det känns hoppfullt att bli bemött på det sättet.

Politik och olika politiska program och partier är trots allt ett sätt att i en demokrati jobba fram ett bra samarbete i samhället där alla parter måste vara beredda på att jämka, gå till mötes och ibland även kompromissa, i bästa fall lär vi oss samtidigt av varandra. Oliktänkande och att detta är tillåtet i vårt samhälle är positivt för utvecklingen.

blogstats trackingpixel

Fel generation…

Hmmm… hur ska jag få kontinuitet i mitt bloggande? Jag har absolut inte hittat någon rutin i detta. Tillhör jag fel generation, som inte riktigt förstår bloggandet? Jag vet ju hur döttrarna kollar bloggar som en vardagsrutin. Visserligen är sommartider semestertider och sällan lika uppstyrda som vardagen. Det jag verkligen håller på hårt under semesterveckor är bra lång frukosttid och träning. Men i övrigt tycker jag om att vara spontan. Sedan tycker jag i första hand om att göra saker med min man samt familj och vänner. Där är problemet! Jag väljer hellre vara social än att genomföra någon skrivrutin.!

Denna lilla insikt om mig själv påminner om en händelse i Maj då jag var med döttrarna i Paris. Vi gick in i en skarfbutik och ägaren frågade efter en stund var vi kom ifrån. Jag berättade, och genast säger mannen ”Vi borde ha era politiker här i Frankrike. Kan inte era politiker komma och hjälpa oss?” Han berättade om de problem i arbetsmarknaden som ännu ställer till vardagen i t ex Paris, och han suckade. En del av anledningen till problemen, förutom bristen på bra och kloka politiker, är fransoserna själva, eller européer som vi gemensamt var överens om. Detta folk vill hellre ”socialisera och umgås först – sen jobba”, som han uttryckte det. Då sa jag att detta självklart kan vara ett problem även i Sverige men i det stora hela har vi en stark tradition i att jobba och göra sin plikt först för att sedan kunna njuta. Vi har kommit på glädjen i att först ordna bra förutsättningar runtom oss. Säkert ligger det även i vårt klimat som ständigt utmanat svensken, kalla mörka vintrar, kort skördetid, det tvingar oss planera vår hushållning, åtminstone i den gamla svenska traditionen då Sverige var ett bondesamhälle i första hand. Det beteendet från tidigare generationer har vi med oss. Kom ihåg, det är bara ca 100 år sedan. Butiksägaren var fascinerad över våra politikers förmåga att fördela skattemedlen och samtidigt ställa krav. Intressant iakttagelse av en egenföretagare i Europa och hans uppfattning utifrån på vårt samhälle och våra politiker. Prestation och motprestation hänger ihop, annars riskerar vi att rasera arbetsmoralen. Det säger sig själv att det är orimligt kunna få skattemedel vid arbetslöshet i samma storlek som ett jobb ger, eftersom vi människor gärna väljer att ”socialisera och umgås”, före att arbeta. Och i värsta fall, att få bidrag p g a arbetslöshet och sedan kombinera det med jobb som inte registreras och inbringar skatt, s k svarta jobbtjänster. Det beteendet bygger inga trygga väl fungerande samhällen.

 

blogstats trackingpixel

Arbetsläger i Norra Råda

Vi skojar om det när vi kommer till min Mor, att vi är på arbetsläger. Säkert en självklarhet för de flesta med föräldrar i livet, att komma och hjälpa till med ett och annat kroppsarbete. För oss är det faktiskt mest roligt. Det blir lite blåsor, ordentligt med träningsvärk men också mycket skratt och gemenskap, god mat och dryck. Det finns massor med saker som vi kan hjälpa till med på både tomten och i huset. Har man reumatism och en och annan åkomma vid 74 års ålder så är det inte så konstigt om allt som bör blir gjort inte blir det, i tid.

Gräsmattorna stod höga och vajade så Magnus började med att gå med lien. Där kom blåsorna som ett brev på posten, och ändå hade jag föreslagit arbetshandskar.. ja, ja, inte så farligt, det bara känns lite. Att sjåpa sig har aldrig varit hans gren. Efter lien gick jag med gräsklipparen. Det var mängder att ta hand om. Inne i huset väntade ett rum på att bli spacklat, slipat och målat. När jag satt på golvet under snedtaket så förstod jag att Mors lust att ta över var överhängande. ”Det ser så roligt ut att rolla färg” sa hon. Lager två ska hon göra själv. Så nog gör hon mycket själv, det är bara så roligt att bli inspirerad av att vara fler som jobbar och äter tillsammans. Umgänge är väldigt hälsosamt. Den här sommaren har dessutom förlamat många av oss eftersom värmen varit så ihållande. Det finns nog många hus och trädgårdar som fått invänta arbetskraft runt om. Jag är mer av sorten att ta mig för saker, än att ligga still i solen och kämpa på med att bli solbränd. Har ingen ro till sådan sysselsättning mer än möjligen en vecka i Italien efter att jag jobbat hårt en längre tid.

Förutom att vi skulle på ”arbetsläger” hos Mor så hade Magnus och jag även bestämt att inviga vårt inhandlade tält, ett toppenfint Anjan Hilleberg. Vi läste instruktioner och satte upp tältet tillsammans på gräsmattan. Lite senare fylldes våra JP Gear liggunderlag med luft och efter middagen traskade vi ut till tältet med sovsäckar och en flaska med vatten. Vatten är vått.. lagom till att vi lagt oss i tältet hördes första duggregnet, sen fortsatte det att regna hela natten med förökad styrka och ihärdigt. Mullret och blixtarna höll oss vakna större delen av natten tillsammans med regnet mot tältduken, men ovädret kom aldrig farligt nära. Så där låg vi och sov mer eller mindre. Vad kan man förvänta av en natt i tält på liggunderlag för första gången på åtskilliga tältfria år? Vi blev inte ett dugg blöta, tältet höll perfekt så något måste vi gjort rätt när vi reste det. Ett par öronproppar kan vara bra använda om det regnar.  Efter den första natten kunde det bara bli bättre nätter. Och det blev det med besked. Andra natten fick vi stjärnklart, lite svalare och hörde härliga naturljud både innan vi slocknade med möra kroppar, och när vi vaknade på morgonen. Always look on the bright side of life.

 

blogstats trackingpixel